Jag har verkligen en slags hatkärlek till konceptet mode. Samtidigt som fina saker får mig att bli glad, fascinerad och inspirerad är det även en annan känsla som infinner sig som kontrast till denna glädje. En känsla av att ytlighet egentligen är riktigt osexigt, att man faktiskt borde klä sig efter bekvämlighet och inte bry sig så himla mycket om vad andra tycker. Jag är en typisk fisk som har alldeles för lätt se de två sidorna av samma mynt. Oftast. För det är ju så att det är lätt att vila ögonen på fina saker och vackra människor, men å andra sidan är ju
allt fint och vackert i någons ögon. Att ytlighet är osexigt kan jag tycka tvärtom om också. Någon som klär sig i sånt de tycker är fint gör att de strålar, och det är ju sexigt visst ju. Äh, ni ser ju, jag tycker allting och ingenting om det mesta. Mina egna argument kan jag lätt bryta ner eftersom jag liksom tycker
båda. Det är därför jag inte tycker om att ge mig in i diskussioner, för det slutar ändå med att total förståelse från min sida för motpartens argument eftersom den personen ju har lite rätt ändå...men min åsikt kvarstår någonstans. Är det det som kallas ödmjukhet eller uppfattas det som att man inte har en egen synpunkt?
Mitt modeintresse har formats beroende på vilken miljö jag levt i. Under mina år i Libanon (ett land där, nu kommer en mild överdrift, yta betyder 95% för kvinnor, för 95% av männen är det cash-flow som betyder mest) använde jag högklackat till universitetet dagligen och besökte kyrkan varje söndag. Väl hemkommen till Sverige är det bekväma Converse och besök i kyrkan var tredje år då det vankas bröllop, dop eller konfirmation. Jag tog med mig mycket av ytligheten till Sverige i början, något jag inte märkte själv, men mina vänner gjorde det. De känner mig som den enda på Östermalm som inte ägde en sån där skjorta med tottohäst på bröstet. Vad hände? Eftersom jag under mina första 14 levnadsår växte upp i en mindre stad där existensen av märkeskläder var obefintlig och H&M var det hetaste marknaden hade att erbjuda var jag skönt ouppmärksam på vad kläder hade för betydelse för att bli poppis i plugget. Efter att första skolåret på högstadieskolan på Öfvre Östermalm var slut visste jag vad Peak Performance, Boomerang och Levi´s var. Det var likhetstecken med popularitet.
När jag skulle fylla 16 år frågade pappa mig vad jag önskade i födelsedagspresent. Svaret blev en Ralph Lauren skjorta. Pappa sa i mild ton: "Är du helt galen, tror du att du får en skjorta som kostar lika mycket som 5 stycken vanliga skjortor? Ta din lilla tottohäst och galoppera iväg härifrån." Jag skämdes faktiskt. Och jag skämdes å de tuffa killarna i plugget som hade gått på den där märkeshysterin. De skämdes ännu mer när jag träffade på dem inne på UFF med ett gäng Lacoste och Ralph Lauren pikétröjor i famnen redo att inhandlas.
Samma sak i Libanon. En av mina bästa vänninnor ägde en väskkollektion to die for. Hon är rik och avslöjade inte förrän ett års intensivt umgänge som gjorde oss till absoluta bästisar att hennes väskor inte var, ja, just det, äkta, utan inhandlades i en sån där liten affär med lönndörr. Kunderna visade sig vara bland de rikaste i landet och kvinnor som man trodde hellre skulle bli cought dead än att hänga en falsk väska på axeln spenderade stora summor och tid i denna affär. Då uppkommer frågan, är ytlighet likhetstecken med falskhet? Falskhet på ett ytligt plan alltså.
Min formkurva vad gäller modeintresset kan närmast beskrivas såhär:År 1-14: en svag etta på formkurvan dvs nästintill 0 intresse och därmed klädval därefter.
År 15-18: speglas av en ambivalent känsla till mode, allt ifrån att önska mig en märkesskjorta så jag höll på att gå i bitar till att skämmas för märkeshysterin till att bli inköpsassistent i en klädesaffär med London-resor och ett överflöd av kläder. En sund 8 på skalan.
År 19-24: en vardag i Libanon innebärandes samma slags känslor som vid 14 årsåldern då jag trodde att alla andra hade råd med märkeskläder förutan jag. Tills jag fick veta sanningen. Ännu en gång. Eftersom det festades mer än att pluggas i Libanon blir poängen som följer: på partyklädesskalan, en klar 9:a, på vardagsklädesskalan: 4.
År 24-30: Just nu, en klar och bekväm 8.
En sak är säker, hur mycket jag än älskar eller avskyr mode så är det en stor del av mitt liv av någon anledning. Och jag tycker ändå alltid båda så det är ingen idé att argumentera. Punkt slut.
Jag har alltid önskat mig ett hus med stort fönster med fin utsikt ovanför diskhon, som här hos skådespelerskan Vanessa Williams. Inte för att jag nödvändningsvis vill stå och diska hela dagarna, men när det väl måste göras skulle det inte skada att ha fin utsikt på kuppen.
En stor köksö som hos Seal och Heidi Klum, där jag lyckligt kan sitta och titta på när maken vänder pannkakor i luften. Idylliskt värre.
Ett spelrum med ett coolt Elvis-flipper eftersom mina aktier hos maken skulle stiga skyhögt, vilket innebär högre än högst då alltså. Hemma hos Jennie Garth i "Beverly Hills 90210" har de även ett biljardbord vilket även det skulle sitta fint.
