Jag för 4 veckor sedan i vecka 20Jag hittade den här texten som jag skrev i början av graviditeten. Gud vad snabbt alla
ego-tankar ersätts med hopp om en frisk bebis som enda mening i livet... Såhär tänkte jag för bara några månader sedan:
Gravid? En bebis? Nu? Men… Men…
Jag ville ju ha en ”sista” barnfri nyårsafton full av sprudlande champagne, hitta det där perfekta jobbet med tillhörande skyhög lön på det där spännande och ständigt föränderliga företaget med årliga bonusar, festa loss ”en sista” sommar i Libanon, hinna träna och få en sådan där Miss Fitness kropp så min kropp går tillbaka till perfektion pronto efter förlossningen, ta det där körkortet jag faktiskt behöver och anmäla mig till den där kursen i arabiska som jag tänkt på i åratals. Japp, det var det första jag tänkte på när testet visade positivt. Jag, jag, jag.
Den andra tanken var: ansvar, barnskrik och blöjor. Sedan hann jag inte tänka så mycket mer innan livet översköljdes av hormoner som fick mig att gråta tre timmar om dagen, kräkas och ständigt må illa. För en person med kräkfobi var de första veckorna inte helt festliga. Men nu, nu har jag landat. Och hunnit tänka snäppet längre. När man är född i generation Ego så är innebörden av barn, tanken av att ta hand om någon annan än sig själv, överväldigande och ofattbar. Men nu, nu efter några veckor och bebisspan i lekparker, kan jag inte vänta tills den där lilla ungen kommer och berikar våra liv. Vilket äventyr! Hur kommer den se ut? Kommer den vara lik min man eller mig till sättet? Kommer den älska min man och mig lika mycket som vi redan nu älskar den? Kommer den bli sådär självsäker, klok och beundrad av alla som man önskar sitt barn?
Nu har alla ego-känslor istället ersatts av förhoppningar. Att bebisen ska vara frisk, kolikfri och sova nätterna igenom. Jaja, jag har inte sagt att alla förväntningar har ersatt tanken av att inte få sova mina 8 timmar per dygn. Jag är mindre ego inte självutplånande. Men åh vad jag längtar!
ego-tankar ersätts med hopp om en frisk bebis som enda mening i livet... Såhär tänkte jag för bara några månader sedan:
Gravid? En bebis? Nu? Men… Men…
Jag ville ju ha en ”sista” barnfri nyårsafton full av sprudlande champagne, hitta det där perfekta jobbet med tillhörande skyhög lön på det där spännande och ständigt föränderliga företaget med årliga bonusar, festa loss ”en sista” sommar i Libanon, hinna träna och få en sådan där Miss Fitness kropp så min kropp går tillbaka till perfektion pronto efter förlossningen, ta det där körkortet jag faktiskt behöver och anmäla mig till den där kursen i arabiska som jag tänkt på i åratals. Japp, det var det första jag tänkte på när testet visade positivt. Jag, jag, jag.
Den andra tanken var: ansvar, barnskrik och blöjor. Sedan hann jag inte tänka så mycket mer innan livet översköljdes av hormoner som fick mig att gråta tre timmar om dagen, kräkas och ständigt må illa. För en person med kräkfobi var de första veckorna inte helt festliga. Men nu, nu har jag landat. Och hunnit tänka snäppet längre. När man är född i generation Ego så är innebörden av barn, tanken av att ta hand om någon annan än sig själv, överväldigande och ofattbar. Men nu, nu efter några veckor och bebisspan i lekparker, kan jag inte vänta tills den där lilla ungen kommer och berikar våra liv. Vilket äventyr! Hur kommer den se ut? Kommer den vara lik min man eller mig till sättet? Kommer den älska min man och mig lika mycket som vi redan nu älskar den? Kommer den bli sådär självsäker, klok och beundrad av alla som man önskar sitt barn?
Nu har alla ego-känslor istället ersatts av förhoppningar. Att bebisen ska vara frisk, kolikfri och sova nätterna igenom. Jaja, jag har inte sagt att alla förväntningar har ersatt tanken av att inte få sova mina 8 timmar per dygn. Jag är mindre ego inte självutplånande. Men åh vad jag längtar!
P.S. Och bebisen, om du hör det här, 6 timmars sömn per dygn är helt ok det också. Men där går gränsen, jag är din mamma och det har jag bestämt. Så du vet. D.S.
5 kommentarer:
LUGN!
Du kommer att få sova mer än 6 timmar per dygn. Säkert inte i sträck men du får inte glömma bort att du kan sova när lille söt sover. Andra saker som att städa och tvätta och handla osv får väl David ta hand om ;-)
Hej !!
Lugn det kommer att bli såå bra... mina barn sov mest på dagen och var nattugglor så då fick även jag sova middag på dagen. Och det där med kolik är inget att oroa sig för, det håller ju bara på ett litet tag kanske några månader, vi hade många vänner som hjälpte oss, och så tänkte jag att ett liv är långt så om det blir lite skrik i några månader är väll inte så farligt och det var det inte heller nu när man ser tillbaka.
Men två barn som vi har haft det väldigt jobbigt med ,kan jag säga att..Allt går jag lovar dig. När man får barn är det det fnaste man kan få ... men jag kan säga att det är inte alltid en dans på rosor,och livet ändras. Lycka till med bebisen och passa på att njuta innan den kommer. Kram på dig !!
Hej Johanna & Anneli!
TACK för erat pepp! Det är så skönt att höra att det faktiskt finns sådana som klarar av tre kolik-månader utan att gå under och som faktiskt får sova lite ibland:) Jag tror att ordspråket "Hope for the best but expect the worst" stämmer in här. Då är man kanske liiite beredd på vad som kanske kommer. I vilket fall som helst så är det enda viktiga att bebisen är frisk, allt annat är så sekundärt.
Tack igen & stor kramar till er!
Sedan öppnas en ny dörr också:
"Hur kommer det sig att jag orkar"
någonting med hormonerna...
som bra backup!
Skön text annars!
Härligt att läsa, får en liten tår i ögat. Kram
Skicka en kommentar